Varför Blogg?

Idag har vi monterat upp nya lampor i huset. Eftersom vi stödjer den lokala verksamheten så kallade Wangan in sin granne som är någon typ av elektriker. Han tog dessutom med sig en kompis. Faktum är att vi försökt få hit folk ett flertal tillfällen. Förra veckan tillbringade 2 personer nästan fem (!) timmar på att sätta upp 4 lampor. Priset för detta var uppgjort från början av Wangan (100 RMB). Den här gången skulle samma personer ha 200 RMB för att sätta upp EN lampa. Det går ju inte! Vi har även försökt att kalla in några byggjobbare på gatan men de har kommit med skambud på 350 spänn...Fan, vi är ju inte i Sverige nu!

Idag ringde Wangan hem till oss (på sin lediga dag) och kom hit nu på kvällen med grannen och hans polare. De hade med sig 2 stycken gigantiska slagborrmaskiner med ett rejält borr. Den första lampan gick smidigt att sätta upp så vi bestämde oss för att montera ytterligare en. Mejo Venti! Wangan var mäkta stolt över hur snabbt och smidigt det gick med de killar hon hade fixat fram.(Viss skillnad mot de slashasar som var här tidigare i veckan...). Granne och hans polare var nog här i nästan två timmar och 100 RMB var den uppgjorda summan. Det satt långt inne innan vi fick betala dem. De var ju kompisar med Wangan och ville bara hjälpa till. Till slut tog de emot pengarna.

Den ena killen luktade så fruktansvärt illa så vi fick vädra ordentligt efter honom. Han luktade som en blöt, skitig hund som har problem med svamp i pälsen. Blä!

När de begivit sig hemåt kom jag på att jag behövde ytterligare borrhjälp. Vi ringde på Wangan och raskt kom de tillbaka lika glada som första gången. 4 hål i betongväggen senare ville jag naturligtvis ge dem ytterligare betalt. Det var i princip omöjligt trots långa diskussioner. De fick en varsin flaska glögg, och sedan gav vi Wangan ytterligare en 50-lapp som bidrag till en middag. Hon lovade att bjuda ut dem på kvällsmat imorgon. Ingenting är omöjligt i Kina!